Kiropraktorkliniken Rtel

Rosenmetoden

Att nå det omedvetna med hjälp av beröring
En av de alternativmetoder som är populärast just nu är Rosenmetoden. Trots att metoden kom till Sverige redan i början av 1980-talet, är det kanske först nu som svenskarna riktigt har förstått att uppskatta och använda sig av den. Kanske är denna metod mindre ”hotfull” än andra metoder som upplevs mera påträngande.

I mer än sextio år har hon arbetat med människor. Tiderna har hunnit förändrats.
– Det finns ett annat medvetande idag, jämfört med då jag startade för många år sedan. Människor är medvetna om att det finns en kunskap djupt inom dem som skiljer sig från intellektuell kunskap, och hyser en stor respekt för detta faktum, som tidigare saknats, berättar Marion Rosen, metodens upphovskvinna som regelbundet besöker Sverige för att undervisa blivande terapeuter.

Jämfört med andra behandlingsmetoder inom den alternativa världen är Rosenmetoden varsam. Inga manipulationer, inga tryck eller sträckningar – bara ett tålmodigt hållande som gör det möjligt för all fysisk spänning att släppa.

Stänga av känslor
Grundtanken inom Rosenmetoden är att vi i kroppen lagrar allt vi har varit med om, även sådant vi inte alls minns. Det som varit smärtsamt och svårt att bearbeta förpassas till det undermedvetna, där det lagras och ger sig till känna i form av spänningar i kroppen – stumma muskler, värkande axlar, låst mellangärde eller nedsatt rörelseförmåga.

– Vi lär oss att stänga av en känsla och till slut många andra känslor också. Det leder till problem i relationer och till en känsla av känslomässig isolering. Under behandlingen känner terapeuten var i kroppen klientens muskler är hårda och spända. Där arbetar terapeuten, tills andningen spontant börjar förändras och ansiktet lyser upp.

När spänningarna i kroppen löses upp under en behandling, frigörs de känslor som orsakat spänningen. På så vis försvinner också spontant de fysiska symtom som varit förknippade med känslorna.
– De flesta sjukdomar orsakas av tillbakahållna emotioner (känslor). När vi inte håller tillbaka känslorna längre, försvinner smärtan.

Det låter pinsamt enkelt. Men även om principen är enkel i sig, krävs det en hel del för att genomföra det. Framför allt tålamod.
När Rosenterapeuten vidrör den spända muskeln är målet att detta ska göras på ett sätt som motsvarar den spänning muskeln själv har. På så sätt blir det möjligt för den som får behandling att öka medvetenheten om vad som sker i kroppen. Var kan jag bli mjukare? Var kan jag öppna mig? Var är det möjligt att göra något annat – eller behöver jag fortsätta såhär?

En viktig aspekt av en Rosenbehandling är klientens val. Att släppa spänningen är ett val, att behålla den är ett annat. Terapeuten ”gör” ingenting, bara håller och väntar. Kroppen är intelligent, släpper inte fram mer än vi kan hantera. Men ibland tar det ett tag innan detta sker.
– En Rosenbehandling är inte alltid mjuk, den kan också vara djupgående. Men det gör aldrig ont, försäkrar Marion Rosen.

”Fram till barriären”
Inom Rosenmetoden talar man om barriären som den ”plats” där personen valt att stänga av en känsla. Det kan ha att göra med ett specifikt minne av en smärtsam upplevelse, t.ex att en person inte fick gråta när han eller hon gjorde sig illa som barn, eller andra traumatiska minnen av övergrepp, olyckor, sjukdom, separationer och liknande.

Terapeutens uppgift är att gå med klienten fram till barriären och stanna där. Inte tvinga, inte puffa på – utan vänta. Man vet aldrig hur lång tid det tar. Det kan handla om år, eller om en enda session. Därför gör Marion Rosen själv så att hon bara bokar en session med varje klient. Upplever personen att det behövs fler behandlingar är det bara att ringa. Ofta räcker det med en enda gång, förklarar hon.

Tecknet på att något positivt har hänt är att andningen förändras, den blir friare och samtidigt djupare. Ofta får ansiktet ett öppnare och mer fridfullt uttryck. Ibland berättar klienten om vad han eller hon upplever, kanske ett minne kommer upp. När andningen inte längre behöver blockeras, vet terapeuten att det är klart. Kanske kan man då gå vidare och behandla en annan del av kroppen, eller så är sessionen avslutad.

Ofta upplever personen att behandlingen har påverkat hans eller hennes förståelse, kanske har synen på ett visst minne eller en viss situation förändrats. När förståelsen ändras, leder detta spontant till en förändring också i kroppen.
I andra fall sker förändringen helt och hållet på det kroppsliga planet, utan att personen har någon kognitiv insikt som resultat av behandlingen.
– Det går lite fortare när du förstår vad som händer, till exempel om du får upp ett minne du förträngt. Men det är inte nödvändigt. Det går lika bra ändå, menar Marion Rosen.

Kan inte bli ”för mycket”
Ibland sägs det att Rosenmetoden inspirerats av Wilhelm Reich, en av de första som gjorde en koppling mellan kroppen och känslorna med begreppet ”muskelpansar”. Marion Rosen betonar dock att så inte är fallet, eftersom det finns en betydande skillnad i synsätt.
– Reich och efterföljare i hans anda försöker få en effekt av sin behandling.

Rosenmetoden har enbart till syfte att ge klienten en möjlighet att släppa taget om en spänning som finns någonstans i kroppen. Vi försöker inte förändra någonting, bara få personen att vara total i sin upplevelse. Ilska, sorg, kärlek – allt kan bli medvetandegjort på detta sätt.

Rosenterapeuter har ingen psykoterapeutisk utbildning och bör heller inte behandla människor som har allvarliga psykiska problem. I sådana fall där svåra minnen kommer upp under behandlingen, rekommenderas personen ofta att gå i psykoterapi, kanske med Rosenmetoden som ett komplement.

Målet är på sätt och vis att varje person ska bli som ett barn igen, på så sätt att alla känslor ska vara tillåtna och kunna upplevas i stunden. När vi inte håller tillbaka känslorna, blir vi åter dem vi är menade att vara.

Fortfarande, efter alla dessa år, finns en fråga som Marion Rosen inte har svar på och det är varför spänningen släpper när Rosenterapeuten håller tillräckligt länge.
– Det vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att det till slut sker och det räcker för mig, säger Marion Rosen.