Kiropraktorkliniken Rtel

Naprapati, Kiropraktik, Osteopati! Vet Du vad som är vad?

Manuell medicin är ett samlingsnamn för behandlingsmetoder där terapeuten huvudsakligen undersöker och behandlar sina patienter med hjälp av sina händer (manuell = för hand, medicin = att förebygga, lindra och läka). Den här artikeln presenterar historik med upphovsmän och urval av behandlingstekniker för de “tunga” manuella metoderna, osteopati, kiropraktik och naprapati. Även en kort sammanfattning av utbildning och utövning i Sverige tas upp liksom offentlig status och information med länkar till olika förbund och skolor.

Manuell behandling i olika former har funnits lika länge som det har funnits människor på vår jord. I princip alla kulturer i alla världsdelar har i sin folkmedicin utvecklat någon form av massage eller motsvarande system för att manuellt behandla familj och vänner mot olika besvär och krämpor. Det är intressant att se vilken stor betydelse mänsklig beröring har haft hos människan i alla tider samt den stora globala spridningen av detta fenomen. Det är tydligt att kontakt och beröring fyller ett viktigt behov hos oss.

Genom årtusenden har manuella behandlingsmetoder gått i arv inom olika kulturer huvudsakligen genom muntliga och praktiska traditioner. I Sverige fanns tidigare kloka gummor och gubbar liksom självlärda så kallade kotknackare. I modernare tid har de manuella behandlingsmetoderna utvecklats i takt med ökade kunskaper om människokroppens anatomi och fysiologi och närliggande medicinska kunskapsområden. Svensken Per-Henrik Ling var troligen bland de första i världen att på ett mer systematiskt och strukturerat sätt lära ut manuella behandlingar i kombination med träning i syfte att förbättra kroppsliga funktioner och lindra besvär. Ling grundade Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm år 1813 och hans metoder fick stort inflytande på utvecklingen av sjukgymnastik och den svenska klassiska massagen.

Kollegor och studenter till Ling åkte ut i världen och spred dessa kunskaper vilket har gett upphov till uttrycket Swedish Massage i USA och England. Det är fascinerande att Sverige var så tidigt framme med förespråkare för manuella behandlingar och har haft stor internationell betydelse inom området. I Nordamerika utvecklades därefter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet de tre idag mycket populära behandlingskoncepten osteopati, kiropraktik och naprapati.

Historik och bakgrund
Osteopati (av grek. osteo=”ben”, och pathos=”lidande”). Osteopati presenterades av den amerikanske läkaren Dr Andrew Taylor Still (1828-1917) år 1874. Still föddes i Virginia men levde och var till största delen av sitt liv verksam i Missouri. Under 1800-talet miste Still flera av sina barn i epidemisk hjärnhinneinflammation. Detta skapade en stor känsla av maktlöshet hos Still som trots dåtidens läkarvetenskap stod handfallen inför många problem och sjukdomar. Detta blev grunden till att Still började utforska nya sätt att ta itu med hälsa och sjukdom. Still kom slutligen fram till sin teori som i stort kan sammanfattas med att kroppen är en enhet kapabel till både självreglering och självläkning samt att kroppens struktur och funktion är intimt förknippade med varandra.

Kiropraktik (av grek. cheiro =”hand”, och praktikos =”att göra”). Kiropraktik presenterades av amerikanen Daniel David Palmer (1845–1939) år 1895. Palmer föddes i Kanada men flyttade sedan till USA där han praktiserade olika alternativa behandlingsformer. Det är troligt att Palmer influerades mycket av osteopatin som nyligen hade etablerats. Genombrottet för Palmer kom när han hade behandlat vaktmästaren Harvey Lilard som enligt utsago hade varit döv i 17 år. Orsaken var enligt Palmer ”en kota som hamnat ur sin normala position” och efter tre behandlingar hade vaktmästaren återfått sin hörsel. Palmer utvecklade därefter kiropraktiken till ett eget behandlingssystem där återställandet av positionen av ryggradens kotor hade stor betydelse. Efter en tid övertog hans son, Bartlet Joshua Palmer (1881-1961), verksamheten vilket lade grunden för kiropraktikens utveckling fram till idag.

Naprapati (av tjeck. náprava =”(för)bättring”, ”hjälp” och grek. Pathos = ”lidande”). Naprapati presenterades av den amerikanske kiropraktorn och medicinskt utbildade Oakley Smith i Chicago år 1907. Smith upplevde dåtidens kiropraktik som otillräcklig för många patienter och utvecklade därför ett eget behandlingssystem där även kroppens muskler och mjukdelar fick större betydelse i behandlingen. Naprapatin har fått relativt liten spridning i USA, där den fortfarande är mest populär i de norra delarna runt Chicago. I Sverige har dock naprapatin vuxit kraftigt sedan introduktionen på 1970-talet och är idag större än både osteopati och kiropraktik.

Behandlingsprinciper och tekniker
Gemensam ursprunglig behandlingsfilosofi för osteopati, kiropraktik och naprapati är att kroppen har en naturlig förmåga att läka sig själv. Terapeutens uppgift är att via manuell behandling skapa en strukturell balans så att kroppens förutsättningar för självläkning optimeras. Detta kan göras med flera olika manuella tekniker beroende på vem som behandlas, ålder, typ av besvär, sjukdomar, fysisk status med mera.

OSTEOPATI kan indelas i flertalet olika behandlingstekniker även om det ofta framhålls att det osteopatiska konceptet framför allt är ett sätt att tänka, inte en specifik teknik. Dessa kan i stort delas in i två övergripande teknikområden, strukturella respektive funktionella tekniker. Med strukturella tekniker avses sådana behandlingsformer som syftar till att korrigera nedsatt rörlighet och funktion genom att direkt påverka den nedsatta funktionen. Om det till exempel på grund av smärta och stelhet är svårt att böja ryggen framåt (flexion) så kan strukturella behandlingstekniker främja framåtböjningen i ryggraden genom att på ett milt sätt lokalisera och direkt påverka de stela områdena i ryggen till ökad flexion. Exempel på sådana strukturella behandlingstekniker är justerande manipulationstekniker, ledmobilisering, artikulering och olika former av stretching- och muskeltekniker.

Vid användandet av funktionella tekniker är tillvägagångssättet något annorlunda. Om det är svårt att böja sig framåt kan det bero på att någon del av ryggen av någon anledning föredrar att vara i upprätt eller något bakåtböjt (extenderat) läge. En funktionell korrigering kan då vara att specifikt lokalisera och understödja denna funktion, det vill säga bakåtböjning, tills kroppen kommer i en position där optimal avslappning och smärtfrihet råder. I den positionen kan kroppen sedan själv släppa och korrigera de spänningar och dysfunktioner som gör att framåtböjningen hindras. Funktionella tekniker är mycket milda och skonsamma och används ofta vid behandlingar av barn och äldre som inte alltid tål de mer direkta strukturella teknikerna. Exempel på olika funktionella tekniker är strain-counter-strain, balanced ligamentous tension och kranial osteopati.

Osteopater arbetar huvudsakligen med rörelseapparaten (muskler och leder) men använder även tekniker specifikt avsedda att påverka bland annat kroppens neurogena (nerver), cirkulatoriska (cirkulation), respiratoriska (andning), lymfatiska (lymfa), viscerala (inre organ) och endokrina (hormon) system.

KIROPRAKTIK fokuserar av tradition starkt på de så kallade direkta strukturella behandlingsteknikerna där manipulation (även kallat kiropraktisk justering) av ryggrad och leder ofta uppges vara den viktigaste behandlingstekniken. Inom kiropraktiken, kanske framför allt i USA, finns det vidare en trend att olika kiropraktorer skapar mer eller mindre egna system för hur diagnos och behandling skall gå till. Dessa brukar sedan presenteras och marknadsföras genom ett eget specifikt namn från upphovsmannen. Exempel på sådana kiropraktiska metoder är Cox, Gonstead, Activtor, SOT, AOT, NUCCA med flera.

I USA benämns kiropraktorer ofta också på olika sätt beroende på vilken typ av kiropraktisk behandling de representerar. Vanliga (slang)uttryck för detta är att det finns ”mixers”(behandlar med flera olika tekniker samt förutom ryggraden även muskler och extremitetsleder), ”straights” (behandlingar fokuseras på ryggen med manipulation) samt ”super straights” (behandlingar fokuseras på nacken).

NAPRAPATIN som utvecklades ur kiropraktiken fokuserar också starkt på de så kallade strukturella behandlingsteknikerna. Även här brukar manipulation av ryggrad och leder ofta anges som den viktigaste behandlingstekniken. Stor vikt läggs dock vid kombinationsbehandlingar där ledbehandling kombineras med olika former av mjukdelsbehandlingar som massage och muskeltöjningar. Jämfört med kiropraktiken så talar naprapatin oftast i mer allmänna termer om sina behandlingstekniker såsom de vedertagna uttrycken manipulation, mobilisering, massage och stretching.

OBS! Det är viktigt att påpeka att det kan vara stor skillnad mellan olika yrkesutövare avseende behandlingsupplägg och tekniker både inom och mellan ovanstående yrkesgrupper. Det kan således lustigt nog föreligga en större individuell skillnad mellan två utövare av samma yrke än mellan två utövare av olika yrke. Alltså stor individuell variation beroende på till exempel utbildningsbakgrund samt vetenskapsfilosofiska och tekniska resonemang.

Utbildning och utövning i Sverige
Osteopatin har trots sin stora popularitet i övriga Europa och USA relativt få utövare i Sverige. Sverige utbildas osteopater under fem års deltidsstudier vid Skandinaviska Osteopatskolan i Göteborg och finns organiserade inom Svenska osteopatförbundet.
Naprapati utgör med sina ca 1000 medlemmar i Svenska naprapatförbundet en yrkesgrupp större än både osteopater och kiropraktorer tillsammans. Utbildningen löper över fyra år vid Naprapathögskolan i Stockholm.
Kiropraktorer utbildas under fem år vid Skandinaviska Kiropraktorhögskolan i Solna och organiseras i Kiropraktiska föreningen i Sverige. Enligt deras hemsida finns det ca 250 kiropraktorer inom föreningen i Sverige idag. Inom alla ovanstående yrkesgrupper finns även personer som utbildat sig utomlands och nu praktiserar i Sverige. Av dessa utgör ca 130 utländskt utbildade kiropraktorer en av de största sammanslutningarna.

Offentlig status
Osteopati har ännu inte legitimationsstatus i Sverige eller Norden, även om Norge har kommit långt i denna auktoriseringsprocess. Här ligger både kiropraktorerna och naprapaterna långt före i Sverige. Kiropraktorerna fick legitimationserkännande år 1989 (utländsk utbildning) samt 1999 (svensk utbildning). Naprapaterna fick sitt legitimationserkännande 1994. Både kiropraktorer och naprapater måste genomföra ett praktikår innan ansökan om svensk legitimation kan göras hos Socialstyrelsen.