Kiropraktorkliniken Rtel

5 viktiga ingredienser till lyckad smärtrehabilitering

Kommande inlägg berör ett av mina verkliga intresseområden, långvarig smärta
Utan tvekan vågar jag påstå att fysioterapeuter är den yrkesgrupp som är bäst lämpad att handlägga personer med långvariga smärttillstånd från neuromuskuloskeletala systemet. För att insatser och behandling ska få positiva resultat finns några viktiga aspekter att ta hänsyn till. Forskarnätverket Pain in motion har gjort en evidensbaserad rekommendation som jag tänkte sammanfatta.

1) Interaktion med en terapeut.

För ett positivt resultat behövs ett samspel mellan patient och terapeut. Terapeuten måste självklart ha en god kunskap om hjärnans roll och funktion vid smärttillstånd och kunna undervisa patienten på ett lättförståeligt sätt, med utgångspunkt i patientens egen livssituation.  

2) Patienten måste tvivla på sin egen förklaringsmodell.

Terapeuten måste förhöra sig om hur patienten förklarar och förstår orsaken till smärta. Även om denna förklaring många gånger saknar vetenskapligt stöd kan patientens övertygelse vara stor. Innan patienten är öppen för alternativa förklaringar är det ingen mening med att starta någon smärtundervisning. 

3) Informationen måste vara begriplig.

Vid undervisning av smärtans fysiologi och kroppens och hjärnans funktion måste informationen skräddarsys utifrån patientens förutsättningar (intelligens, mm…) Det kan vara värdefullt att be patienten återge troliga orsaker till smärtan efter utbildning. Anekdoter kan fungera men bör även vara kopplade till patientens verklighet för att ha effekt. 

4) Ny förklaringsmodell måste verka trolig och fördelaktig för patienten.

Det spelar ingen roll att massvis med forskning stödjer våra argument om patienten inte kan känna igen sig eller förlika sig med beskrivningen. Att prata om avancerade mekanismer i centrala nervsystemet eller generella fenomen inom kronisk smärta är inte konstruktivt om patienten inte kan identifiera sina egna symtom i förklaringen, typ central sensitisering. Det leder troligen till förvirring och misstro.

5) Ny förklaring bör delas med patientens omgivning.

Att involvera familj, vänner och kollegor kan vara ett sätt att befästa den nya kunskapen och att skapa förståelse i omgivningen. Det är även viktigt att andra vårdgivare förmedlar samma budskap. 

En stor utmaning med detta arbetssätt är att det många gånger är personer inom hälso- och sjukvård eller alternativmedicinare som presenterat den ursprungliga modellen (punkt 2 ovan) som ofta utgår från en anatomiskt, biomedicinskt förklaring. Påståenden om som att kotor hoppat snett, diskbråck är livslånga besvär eller benlängdsskillnader och sneda bäcken skulle förklara patientens besvär förekommer fortfarande. Detta är lättare för patienten att ta till sig och kräver mindre kunskap och förklaring från terapeuter. Dessa orsaker ger också terapeuten ett självberättigande eftersom dessa orsaker kan behandlas med skoinlägg och manuella behandlingstekniker.

Genom att, som terapeut, påstå att patientens kotor hoppar snett utan att det finns någon vetenskaplig förankring till sådana påståenden är en dumföklaring av patienten och sig själv. Det ökar även patientens osjälvständighet och leder ofta till mera ineffektiva passiva behandlingar.

När det gäller att välja förklaringsmodell för patienten att tro på spelar självklart andra faktorer in. Kopplade till det svenska sjukvårdssystemet finns ekonomiska aspekter. Om en patient slipper betala 600 kr per behandling hos en terapeut som står utanför offentliga systemet är det enkelt att se en fördel med att bli självständig och välja bort löften om snabba lösningar eller skrämselpropaganda om underhållsbehandling. Är vårdgivaren däremot finansierad offentligt och patienten har frikort kanske behandlingen fyller en social funktion och enkla pengar in till terapeuten.

Målsättningen med smärtrehabilitering är att patienten ska bli självständig och att framtida vårdbehov och omsorg ska minska ordentligt. Långsiktigt är det därför en klok investering av makthavare att öppna upp för mottagningar som behandlar dessa patienter evidensbaserat.